Som ett andetag

som en vindpust, flyr den bort, vår förunderligt sköna men ack så korta sommar. En stund av ett nordiskt vemod fyller våra sinnen, våra hjärtan, när vi stänger grinden till sommarens sköna ängar, till stigen ner mot stranden, till det gamla sommartorpet. En gisten grind, lite skev och avflagnad, märkt av sol, vind och vatten. Svår att stänga. Vill inte riktigt. På klädlinan, livlinan, mellan björkarna flaggar ett solblekt badlakan om att det visst inte är slut på alla sköna dagar, det blir väl en brittsommar också…

Men så landar vi i tacksamhet över livet självt. Över det stora i vår tid på jorden. Över det förunderliga i våra årstiders växlingar. Allt har sin tid! Sorg och glädje vandrar hand i hand. Den ena en förutsättning för den andra. En så´n gåva! Fastän vi inte alltid vill förstå detta.

Och skänk en tacksamhetens tanke åt vår alldeles unika allemansrätt! Tänk att få vandra fritt i skog och mark, att vara välkommen att ströva omkring i vårt vackra landskap utan rädsla för intrång på annans mark. Tomtmark undantagen, förstås. Att få plocka bär och svamp på enskild markägares mark. Markägaren är brukaren, vårdaren, förvaltaren, den person som bär det allra yttersta ansvaret för den bit av vår jord som han, hon, är satt att förvalta. Vår tillgång till all denna bedövande vackra natur vilar på det ansvar vi är beredda att dela med denne markägare.

Jag älskar att plocka svamp, främst kantareller, och jag har mina guldställen, kan ni tro. I Tjusts vackra skärgård, där skogen och klipporna som är mitt andrum omsluter mig på alla sidor och skänker mig en närmast sakral upplevelse. Jag möts av de mest undersköna altarmålningar var gång som himmel möter hav. Jag tackar Gud.

Jag smyger fram som en liten mohikan i mockasiner, fastän det i själva verket är rejäla gummistövlar, och vill helst inte knäcka en endaste gren.

Om allt detta berättar jag för en bonde, och tillika jägare, därute i mina skogar. Du flicka lilla, säger han. Du ska prata, sjunga, vissla, knäcka grenar och föra lite allmänt oväsen så att du håller alla vildsvin på avstånd! I förra veckan, så säger han, då hade han en hord vildsvin för sina ögon, mitt ute på en åker. De var närmare ett hundratal!! Det är sant! Så säger han! Och de är inte att leka med, i synnerhet inte om man kommer emellan suggan och griskultingen. Och kultingarna kan vara svåra att se, i det höga gräset.

Hjälp, tänker jag, i fortsättningen är svampplockning förenat med livet som insats. Och jag som älskar kantareller! Några timmar senare går jag min tretimmarsvandring i min svampskog, i mycket kuperad terräng, sjungande och trallande och när jag till sist är så andfådd att jag inte kan sjunga mera övergår sången i en uppfordrande förmaning: Stick härifrån, era svin!

Jag återvänder hem, lycklig och fri, med korgen full av skogens guld.

Avsikten med denna lilla hälsning är, kort och gott, att säga VARMT, ALLRA VARMASTE, TACK TILL KROATORPET för denna säsongs sommarkonserter!
Och väl mött igen nästa sommar!

Varma hälsningar från
Elisabeth, som bifogar en liten strof av Lasse Berghagen!

Så farväl du underbaraste , oh, sommar,
Ja, farväl det känns så trist att skiljas nu.
Du ska veta att vi saknar dig, oh, sommar,
Ja, det vackraste vi vet är faktiskt du.