Det är svårt att tro att före detta polischefen Åke Persson i Tranås ska fylla 90 år i år.

Sedan många år tillbaka är han pensionär, men han jobbar ändå upp emot 60 timmar

varje vecka. Nu med sången.

– Det är nyttigt för karlar att jobba lite.

Det säger Åke Persson när han tar emot i det trivsamma radhuset på Kullagatan.

Trots sin höga ålder jobbar han mellan 50 och 60 timmar i veckan med sina

sångelever.

– Och nu har det blivit lite extrajobb den senaste tiden eftersom min fru Else-Marie

har blivit sjuk. Nu gör jag allt hushållsarbete också. Så det blir nog nästan hundra

timmar i veckan.

Hur känns det att bli 90 år?

– Det känns konstigt på något sätt. Jag har aldrig känt mig gammal. Det är sången och

mina sångelever som gör att jag känner mig ung.

Åke föddes i Kristinehamn. Hans far var metodistpräst och familjen flyttade åtskilliga

gånger.

– Jag blev fraktad mellan Halmstad, Landskrona, Alingsås och hamnade till sist i

Tranås 1944. Då var jag 10 år.

Åke säger att det inte var så roligt att bryta upp från kompisar och skolan hela tiden.

– Vi var fem barn och jag var näst yngst.

Familjen flyttade in i Metodistkyrkans tjänstebostad. Åkes pappa såg till att han fick

jobba under alla skollov. Han fick jobb på Arvid Jonas varuhus som springpojke. Så

småningom steg han i graderna och blev snart piccolokille då han fick hälsa kunderna

välkomna till varuhuset.

– Jag fick till och med ha på mig en liten uniform.

Hur trivdes du i skolan?

– Det gick väl bra. Skolan var mest en bisak eftersom jag jobbade så mycket. Men jag

hängde med.

Åke säger att han läste både realexamen och studentexamen längre fram.

Hur var dina föräldrar?

– Jag hade fina föräldrar, men pappa var lite sträng. Man käftade inte med honom.

Innan mina föräldrar gifte sig spelade min mamma piano. Hon brukade spela på

biograferna när de visade stumfilmer. Men det här tyckte inte pappa var så passande.

Så när de var gifta fick hon byta ut pianot mot en orgel.

När Åke var 15 år så dog hans pappa i en hjärtinfarkt. Han var då 52 år gammal.

– Mamma blev sjuk och hade ju inget jobb. Det blev besvärligt och vi var tvungna att

flytta. Vi flyttade till en kallägenhet med fotogenkamin på Nygatan.

Hade du några fritidsintressen när du var liten?

– Det var ungefär i samband med flytten som min brottarkarriär började. Jag

brottades i ganska många år och tävlade en hel del.

Varför just brottning?

– Jag var ganska liten och klen. Jag var lite mobbad, en liten revansch att jag ville ge

igen.

Åke började jobba på Wigéns med päls och där var han buntmakare.

– Jag jobbade bland annat ihop med Bo Odé och Stig Uhnér med flera, men det jobbet

passade inte mig.

Redan i tioårsåldern vill Åke bli polis. Han säger att han kände att han ville skydda de

svaga i samhället och stå på deras sida. Men först väntade militärtjänsten och han

gjorde lumpen i flottan i 36 månader.

– Meningen var väl att jag skulle utbilda mig till sjöofficer. Men jag ville hellre bli polis.

Han sökte in till polisskolan i Stockholm och säger att han hade fått bra betyg från sin

militärutbildning.

– Jag trivdes väldigt bra. Jag var vältränad tack vare brottningen.

Förutom att jobba som polis gick han och tog sånglektioner hos Dagmar Gustafsson

på musikhögskolan. Här gick han under många år.

Sången var viktig för Åke då det alltid var mycket sång och musik i familjen. En dröm

han hade var att bli operasångare.

1971-1973 tog han tjänstledigt från polisen och åkte ut tillsammans med sin fru som

professionell sångare i Stockholm.

– Vi jobbade fem timmar om dagen, 20 dagar i sträck, sedan var vi lediga i fem dagar.

Så höll det på. Vi uppträdde mest på sociala inrättningar, skolor och kyrkor.

Året därefter gick flytten till Tranås. Åke och hans fru ville att deras barn skulle växa

upp där. Dessutom hade de en del släktingar i stan.

Åke jobbade som polis i Tranås, Eksjö, Nässjö och ibland i Vetlanda.

– Mest var jag i Eksjö och dit pendlade jag i 17 år.

Mestadels hade han inre tjänst under de år han jobbade som polis. Förutom de första

åren i Stockholm och hans sista i Tranås.

– Jag höll i flera olika utbildningar. Under tio år var jag arbetsledare och utbildade

befäl från hela regionen.

När han började jobba i Tranås så var det ett 30-tal anställda, 24 poliser och resten

civilare.

Tror du att det var stor skillnad att vara polis då jämfört med hur det är i dag?

– Nej, jag tror inte att det är så stor skillnad, att det är svårare att vara polis i dag.

Däremot tuffare.

När Åke var patrullerande polis i Stockholm gick han med sabel de första tio åren.

– När man behövde förstärkning fick man ta sig till närmaste telefonkiosk och ringa

efter förstärkning. Det var lite annat då.

Har du aldrig varit rädd?

– Jo, första nattpasset när jag skulle patrullera ensam i Vasastan, då var jag lite rädd.

Men aldrig sedan. Extra spännande var det när det hade hänt något rån. Jag har aldrig

ångrat mitt yrkesval.

Åke kombinerade polisyrket med sången under många år. Han undervisade poliskören

i sång och som mest höll han i fyra körer samtidigt.

1974 bildades Åke Persson sångare och genom åren har han haft tusentals

sångelever. Först i Tranås men sedan även i Jönköping och Mjölby.

– Alla kan lära sig att sjunga. Men det går inte så fort. Det tar tid och det fordrar

mycket övning.

Han har fortfarande ett 40-tal sångelever i olika åldrar.

Hur orkar du?

– Jag har en sådan otrolig energi. Det har jag alltid haft.

Åke har en körgrupp i Tranås och en i Jönköping. Sommartid gör de en till två

konserter och tre till fyra under vår och höst. Det är både körkonserter och solister.

Genom åren har Åke fått en mängd utmärkelser för sina insatser. Bland annat

kulturstipendium ur Dagmar Gustafssons minnesfond under förvaltning av Kungliga

musikaliska akademien 2006 samt Tranås kommuns kulturpris år 2009.

– Det är jag mycket stolt över.

Vad händer härnäst?

– Vi har en körupptakt den 3 februari i Ralingsåsgården. Då ska vi planera för

jubileumsåret då kören fyller 50 år och jag är 90.

Vad körerna sjunger varierar. Det kan vara Elvis Beatles, Taube, Jesus Christ

Superstar, visor. Ja, nästan vad som helst.

Vad är det bästa med att sjunga?

– Det ger så mycket endorfiner. Det ger mig kraft. När jag är stressad brukar jag

sjunga av mig.

Vad förväntar du dig av 2024?

– Att jag ska få ännu fler att börja sjunga. Jag har nog aldrig haft så hög klass på mina

elever som jag har just nu.

Ann-Christin Antonsson