SÅNGARMINNEN – ett halvt liv i föreningen
Otto Ström var en liten man med en stor röst. Under midsommarfirandet 1998 råkade
han befinna sig på samma festplats som jag, och någon gång under eftermiddagen
brast Otto ut i sång. VAD han sjöng har jag glömt, men det är mycket möjligt att jag
själv har sjungit samma stycke senare.
Jag blev i alla fall mycket imponerad, men också nyfiken. Hur lär man sig att sjunga
på det viset?
– Jag går hos Åke Persson, svarade den store, lille tenoren.
– Ring honom i augusti när sånglektionerna kommer i gång, fortsatte Otto.
Jag gjorde en notering i min almanacka. ”Åke Persson, polis”. Och ett
telefonnummer.
Det är lite oklart varför jag skrev att Åke var polis, men han var väl känd i den rollen
också. Alltså väntade jag mig någon som pekade med hela handen när det var dags
för den första lektionen. Det stämde, men ändå inte.
I slutet av 1990-talet hade föreningen sånglektioner på KFUM, som låg i nordöstra
hörnet av hovrättstorget. Där fanns en scen och ett piano. Jag fick börja med att
sjunga ”Jag väntar vid min mila”, en stillsam visa för att se vad jag sedan skulle
fortsätta med. Syftet med sånglektionerna var att få kontroll över rösten, och att på
sikt öka sitt omfång. Åke förklarade och visade, men framför allt lyssnade han och
noterade när ”stödet” fungerade och inte.
Redan senare samma höst sjöng jag Anthem ur Chess, inte illa för en som tidigare
mest sjungit pop och rock. Den första riktiga konserten för min del var i Tranås
stadshus. Jag sjöng duett med Ann-Sofie Fransson, som skötte den andra halvan av
sånglektionerna. Detta var i mars 1999, alltså nästan 25 år sedan. Som stormen river
öppet hav var låten.
Åren gick och föreningen kunde inte vara kvar på KFUM utan flyttade 2002
lektionerna till Exonen på Österängen. På den tiden jobbade jag skift på IKEA och
hade ledig fredag på kvällsveckorna. Sånglektionerna blev alltså starten på helgen.
Nu blev det mer och mer opera för mig. Om ni vill dansa bäste herr grefve, Säg farväl
lilla fjäril och Toreadorarian. Till den sistnämnda spökade jag även ut mig till
tjurfäktare.
Det ska sägas att jag inte var med i föreningen oavbrutet. Efter vissa konserter tog
jag en paus på ett halvår, ibland ett år men jag kom alltid tillbaka. En sånglektion hos
Åke Perssons sångare har inte bara med musik att göra, du växer som människa på
andra plan. Och du träffar likasinnade. Så mycket trevligt folk som har kommit och
gått i föreningen, tack för det!
Under en lång period var sånglektionerna hos Frälsningsarmén, och då kunde man
ju passa på att utnyttja kyrksalens akustik. Med bra sångteknik behövs knappt någon
mikrofon, och en bra röst i ett sådant sammanhang är en oslagbar kombination!
En milstolpe i mitt sjungande är Largo al factotum. Att sjunga på udda språk var inget
nytt, jag hade prövat Mackie Messer på tyska, men det är ju italienska som är det
stora Operaspråket. Jag sjöng Largo al factotum i biograf Fokus 2008 och
”låtsasklippte” någon stackare samtidigt. Jag har tyvärr glömt vem.
På senare tid har jag tagit upp Largo al factotum igen, och även lärt mig lite mer hur
italienska ska uttalas. Men fullärd blir man aldrig hos Åke Perssons sångare. Det går
heller inte att slå sig till ro som sångare. Rösten måste hållas i gång. Vågar man
hoppas på 50 år till?
Johan Forsman
Intervju med Else-Marie Persson
Foto Johan Forsman
När jag träffar Else-Marie Persson hemma på Kullagatan i Tranås är maken Åke i Jönköping och håller sånglektioner.
–Vad skulle han göra annars? Han kommer att falla på sin post. Det är det här han älskar, sången är hans grej.
Och du låter honom göra det?
–Jag vill att min man skall vara lycklig.
Else-Marie har så klart också en lång bakgrund inom sång och musik.
Jag är i född i Göteborg, sjöng i kör, kyrkokör, och tog sånglektioner. Mina föräldrar lät mig gå, trots att det kostade en del och vi var ju inte jätterika.
De senaste åren har varit tuffa för Else-Marie. Det började med en stroke 2010.
–Jag och Åke skulle ut och springa en morgon som vi gjorde på den tiden. Åke fattade direkt vad som hände, och jag återhämtade mig från stroken så småningom.
–Så för knappt ett år se började jag känna en stor trötthet. Vi hade en övning med bassångare hemma när jag plötsligt förlorade medvetandet, och så hamnade jag på Höglandsjukhuset i Eksjö.
Det visade sig vara en form av reumatism, inflammation i senorna. Nu kommer hemtjänsten varje morgon. Hon har larm och en maskin som säger till om medicinintag. –Det händer att lite äldre hemtjänstpersonal känner igen mig från tiden i skolan eller från körverksamheten, säger hon.
Else-Marie Persson hade under en period på 1990-talet en egen barnkör som kallades Happy singers.
–Många av barnen hade redan kontakt med mig i rollen som skolsköterska, det var inget stort steg att sjunga i min kör.
Och sjöng gjorde de. Ett uppträdande på Solliden, Skansen ledde till uppträdande på Liseberg. Och deras luciatåg var vida berömt.
–Det var en stor apparat, men så roligt för barnen att bli sedda och hörda. De fick chansen att förädla sina röster.
–Att stå inför en publik och se dem ta emot det du sjunger, det är en fantastisk känsla.
Vi tittar igenom några tidningsurklipp, det handlar om luciatåg, klädsel, övningar med jämna mellanrum – och massor med åhörare. En och annan rubrik handlar också om polisiära ting, det som nu kallas blåljusnyheter. Åke jobbade ju många år inom polisen.
Else-Marie mötte Åke Persson i Stockholm sent 1950-tal, och han introducerade henne för sångpedagogen Dagmar Gustafson.
–Jag var dönervös, säger Else-Marie på klingande Göteborgska.
Även om Dagmar Gustafson var en stor pedagog på den tiden så anser Else-Marie att Åke kommit ännu längre än Dagmar.
–Han har verkligen förstått vad tekniken kan göra för rösten.
Många döms ju ut av lärare i skolan som säger ”du kan inte sjunga”
–Alla kan lära sig sjunga. Men det gäller att ligga i, att jobba med det.
Else-Marie har svårt att vara aktiv i föreningen, men hon följer så att säga arbetet på distans.
–Verksamheten kan inte växa mer nu, för det fattas duktiga ledare.
–Åke behöver vila lite mer, men han har fortfarande ett högt tempo.
Även om orken ibland tryter för krutgubben Persson, så är engagemanget i eleverna lika starkt som alltid.
–Jag har aldrig träffat en person som bryr sig så mycket om människor.
Vi hamnar i ett resonemang kring att man kan gå till en sånglektion med tunga, trötta steg och sedan lämna den betydligt lättare till sinnes.
–Man blir liksom upplyft, det har jag både sett och varit med om flera gånger.
–Jag är Åkes första sångelev kan man säga.
Det Else-Marie är mest nöjd med här i livet är dock valet av yrke.
–Jag är glad och nöjd över att jag utbildade mig till sjuksköterska, och kunde hjälpa barn som skolsköterska. Och det handlade inte bara om det kroppsliga.
–Det kunde komma elever som var ledsna för att de hade blivit mobbade. Då sammanfördes de med mobbaren och så redde man ut det och bad om förlåtelse.
Stor tacksamhet känner jag för våra fina flickor med sina familjer!
Får vi se henne i sångarverksamheten igen då?
–Jag hoppas jag skall kunna vara med på övningarna någon gång, för jag blir långsamt bättre. Att uppträda igen blir nog svårt, men som åhörare på någon konsert ska jag nog kunna dyka upp.
–Det gäller bara att få lite stöd från vänner, avslutar Else-Marie Persson
Johan Forsman
En hobby med ansvar: möt föreningens körledare
Foto Johan Forsman
övervåningen i Allianskyrkan genomförs de sista övningarna inför Stockholmsresan. För andra året i rad sjunger Åke Perssons sångare i S:ta Clara kyrka på Norrmalm. Jag passar på att ta ett litet snack med körledaren Ulrica Liljegren, tillika Åke och Else-Maries dotter. Var det självklart att gå i deras fotspår?
–Jag har ju fötts in i musiken. Jag lärde mig läsa noter innan jag kunde läsa vanligt.
Förutom sånglektioner i hemmet och körsång fanns en rad instrument på agendan.
– Man fick börja med blockflöjt i skolan, det gav ju inte mersmak. Jag hade velat spela saxofon, med det var begränsat antal. Det blev klarinett sedan, och piano samt trummor efter noter.
Musiken tog mycket tid i ungdomen, men inte all tid.
–Det var inte alltid roligt att öva på instrumenten, och så spelade jag basket också. Vi var duktiga, vann en del tävlingar.
Finns det likheter mellan ett idrottslag och till exempel en sångkör?
–Idag är jag ju ”lagledare” i kören, och Agneta är hjälpledare. Jag har även gått en kurs i dirigering för den framstående dirigenten Gunnar Eriksson. Men jag har utöver det fått lära mig själv hur man leder kören, tittat hur andra gör och så.
Du spelar verkligen ut, det är tydliga rörelser.
–I en kör kan textningen vara svår att få fram, då kan jag vara ett stöd.
Åter till Stockholmskonserten.
–Det var verkligen uppskattat förra gången. Man kunde höra ”Jag visste inte att ni var SÅ bra”. Men det är mycket förberedelser, och en intensiv helg däruppe.
För pappa Åke är i och för sig varje vecka intensiv. Det är sånglektioner i Mjölby, Tranås och Jönköping. Samtidigt är Else-Marie i dålig form och behöver tillsyn.
–Vi får planera en termin i taget nu. Jag jobbar heltid i Linköping och vill dra ner på antalet övningar av det skälet. Samtidigt vill musikrådet planera framåt. Nästa år blir det 70-talstema på konserterna.
Annars är Ulricas stora bedrift när hon ledde kören och musikerna i Jesus Christ Superstar för tiotalet år sedan.
–Speciellt första omgången föreställningar blev väldigt lyckade. Vi gjorde ju ”rockversionen” av musikalen, med musiker från Södra vätterbygdens folkhögskola. Jag ledde både kören och musikerna, det var mäktigt.
Åke Perssons sångare har tagit sig igenom en del svåra perioder.
–Vi förlorade både Anders Claeson och Birgitta Svensson och det har gjort att Agneta Dahlgren får dra ett större lass. På körsidan har vi gott om karlar men det skulle behövas några fler sopraner bland damerna.
Musiken är ständigt närvarande för Ulrica Liljegren. Detta gör dock att hon sällan lyssnar på musik som avkoppling.
–Min man kan sätta på en skiva och lyssna noga, men när jag till exempel åker till övningarna blir det en ljudbok i bilstereon.
Ulrica inser att hon är en viktig kugge i föreningens maskineri.
–Musiken är en hobby, men det är också en hobby med ansvar.
Johan Forsman
En kopp kaffe med föreningens nya ordförande
Jag träffar Annika Löfgren på Malmborgs konditori vid Hovrättstorget i Jönköping. Faktiskt bara ett stenkast från KFUMs gamla lokaler, där Åke Perssons Sångare huserade kring millennieskiftet.
- Jag har sjungit i kör länge, säger Annika, i alla fall sedan högstadiet.
Uppvuxen i Sandviken var hon med i kyrkokören Coromanterna. När flytten sedan gick till Småland började hon sjunga i Österängskyrkans kör. Första mötet med Åke Persson har etsat sig fast.
- Han stod framför mig i en kassakö och sa något roligt (som Åke ofta gör) och jag skrattade till.
Efter en stund vände sig Åke om och utbrast:
- Och du kan sjunga opera!
Solosång var närmast oprövad mark för Annika vid den här tiden.
- Men jag fick Åkes telefonnummer och hade det i 10 år (!) innan jag ringde. Då hade en bekant rekommenderat föreningen.
Att sjunga solo var en annan femma än körsång. Åke Persson är en både krävande och uppmuntrande pedagog.
- Jag fick koncentrera mig mer, och jag kan vara lite slarvig när jag sjunger. Oskar är mer noggrann.
Oskar är såklart maken, de har varit ihop sedan 1991 och har två utflugna barn. Även de är musikaliska.
- Sonen spelar och dottern skriver låtar.
Oskar och Annika är mycket aktiva i föreningen och sjunger ibland duett på konserterna. Ett exempel är jullåten Fairytale of New York. Och på föreningens årsmöte valdes Annika Löfgren till ordförande.
Nu blir du lite av ansiktet utåt?
- Ja, det är jag i och för sig van vid från mitt jobb.
Annika syftar på att hon till vardags är logistikschef på Jysk. Hon sitter även med i styrelsen för Nässjö näringsliv.
Vad har Åke Perssons sångare för utmaningar framåt?
- Vi har en ganska hög medelålder, det kanske behövs en ungdomssektion?
- Det märks också ett litet medlemstapp i Jönköping, medan föreningen växer i Tranås och Mjölby.
Hon funderar lite till.
- Mycket hänger ju också på att Åke orkar fortsätta. Det är svårt att tänka sig föreningen utan honom.
Vi hoppas att Åke kan hålla på länge än, och önskar Annika lycka till med ordförandeuppdraget!
Johan Forsman
Åke Persson – intervju av Ann-Christin Antonsson, Tranås Tidning
Det är svårt att tro att före detta polischefen Åke Persson i Tranås ska fylla 90 år i år.
Sedan många år tillbaka är han pensionär, men han jobbar ändå upp emot 60 timmar
varje vecka. Nu med sången.
– Det är nyttigt för karlar att jobba lite.
Det säger Åke Persson när han tar emot i det trivsamma radhuset på Kullagatan.
Trots sin höga ålder jobbar han mellan 50 och 60 timmar i veckan med sina
sångelever.
– Och nu har det blivit lite extrajobb den senaste tiden eftersom min fru Else-Marie
har blivit sjuk. Nu gör jag allt hushållsarbete också. Så det blir nog nästan hundra
timmar i veckan.
Hur känns det att bli 90 år?
– Det känns konstigt på något sätt. Jag har aldrig känt mig gammal. Det är sången och
mina sångelever som gör att jag känner mig ung.
Åke föddes i Kristinehamn. Hans far var metodistpräst och familjen flyttade åtskilliga
gånger.
– Jag blev fraktad mellan Halmstad, Landskrona, Alingsås och hamnade till sist i
Tranås 1944. Då var jag 10 år.
Åke säger att det inte var så roligt att bryta upp från kompisar och skolan hela tiden.
– Vi var fem barn och jag var näst yngst.
Familjen flyttade in i Metodistkyrkans tjänstebostad. Åkes pappa såg till att han fick
jobba under alla skollov. Han fick jobb på Arvid Jonas varuhus som springpojke. Så
småningom steg han i graderna och blev snart piccolokille då han fick hälsa kunderna
välkomna till varuhuset.
– Jag fick till och med ha på mig en liten uniform.
Hur trivdes du i skolan?
– Det gick väl bra. Skolan var mest en bisak eftersom jag jobbade så mycket. Men jag
hängde med.
Åke säger att han läste både realexamen och studentexamen längre fram.
Hur var dina föräldrar?
– Jag hade fina föräldrar, men pappa var lite sträng. Man käftade inte med honom.
Innan mina föräldrar gifte sig spelade min mamma piano. Hon brukade spela på
biograferna när de visade stumfilmer. Men det här tyckte inte pappa var så passande.
Så när de var gifta fick hon byta ut pianot mot en orgel.
När Åke var 15 år så dog hans pappa i en hjärtinfarkt. Han var då 52 år gammal.
– Mamma blev sjuk och hade ju inget jobb. Det blev besvärligt och vi var tvungna att
flytta. Vi flyttade till en kallägenhet med fotogenkamin på Nygatan.
Hade du några fritidsintressen när du var liten?
– Det var ungefär i samband med flytten som min brottarkarriär började. Jag
brottades i ganska många år och tävlade en hel del.
Varför just brottning?
– Jag var ganska liten och klen. Jag var lite mobbad, en liten revansch att jag ville ge
igen.
Åke började jobba på Wigéns med päls och där var han buntmakare.
– Jag jobbade bland annat ihop med Bo Odé och Stig Uhnér med flera, men det jobbet
passade inte mig.
Redan i tioårsåldern vill Åke bli polis. Han säger att han kände att han ville skydda de
svaga i samhället och stå på deras sida. Men först väntade militärtjänsten och han
gjorde lumpen i flottan i 36 månader.
– Meningen var väl att jag skulle utbilda mig till sjöofficer. Men jag ville hellre bli polis.
Han sökte in till polisskolan i Stockholm och säger att han hade fått bra betyg från sin
militärutbildning.
– Jag trivdes väldigt bra. Jag var vältränad tack vare brottningen.
Förutom att jobba som polis gick han och tog sånglektioner hos Dagmar Gustafsson
på musikhögskolan. Här gick han under många år.
Sången var viktig för Åke då det alltid var mycket sång och musik i familjen. En dröm
han hade var att bli operasångare.
1971-1973 tog han tjänstledigt från polisen och åkte ut tillsammans med sin fru som
professionell sångare i Stockholm.
– Vi jobbade fem timmar om dagen, 20 dagar i sträck, sedan var vi lediga i fem dagar.
Så höll det på. Vi uppträdde mest på sociala inrättningar, skolor och kyrkor.
Året därefter gick flytten till Tranås. Åke och hans fru ville att deras barn skulle växa
upp där. Dessutom hade de en del släktingar i stan.
Åke jobbade som polis i Tranås, Eksjö, Nässjö och ibland i Vetlanda.
– Mest var jag i Eksjö och dit pendlade jag i 17 år.
Mestadels hade han inre tjänst under de år han jobbade som polis. Förutom de första
åren i Stockholm och hans sista i Tranås.
– Jag höll i flera olika utbildningar. Under tio år var jag arbetsledare och utbildade
befäl från hela regionen.
När han började jobba i Tranås så var det ett 30-tal anställda, 24 poliser och resten
civilare.
Tror du att det var stor skillnad att vara polis då jämfört med hur det är i dag?
– Nej, jag tror inte att det är så stor skillnad, att det är svårare att vara polis i dag.
Däremot tuffare.
När Åke var patrullerande polis i Stockholm gick han med sabel de första tio åren.
– När man behövde förstärkning fick man ta sig till närmaste telefonkiosk och ringa
efter förstärkning. Det var lite annat då.
Har du aldrig varit rädd?
– Jo, första nattpasset när jag skulle patrullera ensam i Vasastan, då var jag lite rädd.
Men aldrig sedan. Extra spännande var det när det hade hänt något rån. Jag har aldrig
ångrat mitt yrkesval.
Åke kombinerade polisyrket med sången under många år. Han undervisade poliskören
i sång och som mest höll han i fyra körer samtidigt.
1974 bildades Åke Persson sångare och genom åren har han haft tusentals
sångelever. Först i Tranås men sedan även i Jönköping och Mjölby.
– Alla kan lära sig att sjunga. Men det går inte så fort. Det tar tid och det fordrar
mycket övning.
Han har fortfarande ett 40-tal sångelever i olika åldrar.
Hur orkar du?
– Jag har en sådan otrolig energi. Det har jag alltid haft.
Åke har en körgrupp i Tranås och en i Jönköping. Sommartid gör de en till två
konserter och tre till fyra under vår och höst. Det är både körkonserter och solister.
Genom åren har Åke fått en mängd utmärkelser för sina insatser. Bland annat
kulturstipendium ur Dagmar Gustafssons minnesfond under förvaltning av Kungliga
musikaliska akademien 2006 samt Tranås kommuns kulturpris år 2009.
– Det är jag mycket stolt över.
Vad händer härnäst?
– Vi har en körupptakt den 3 februari i Ralingsåsgården. Då ska vi planera för
jubileumsåret då kören fyller 50 år och jag är 90.
Vad körerna sjunger varierar. Det kan vara Elvis Beatles, Taube, Jesus Christ
Superstar, visor. Ja, nästan vad som helst.
Vad är det bästa med att sjunga?
– Det ger så mycket endorfiner. Det ger mig kraft. När jag är stressad brukar jag
sjunga av mig.
Vad förväntar du dig av 2024?
– Att jag ska få ännu fler att börja sjunga. Jag har nog aldrig haft så hög klass på mina
elever som jag har just nu.
Ann-Christin Antonsson